Den 5 juni invigs konstverket Hagavågen som stegvis vuxit fram genom en deltagarbaserad process där konstnärerna Signe Johannessen och Erik Rören samarbetat med över 200 barn i Haga och musikern Magnus Holmén. Göteborg Konsts konstkonsult Johanna Adebäck samtalade med Rören/Johannessen om deras tankar, processen och konstverket.
Läs mer om invigningen av Hagavågen längst ner på sidan.
Som duo arbetar ni i det offentliga, både med egeninitierade projekt och på uppdrag. Vad är det i mötet mellan konsten och offentligheten som intresserar er?
Det sker någonting viktigt när konsten blir allas. Vi intresserar oss för möjligheterna som ligger inbäddat i ett demokratiskt samhälle: representation och provokation kan existera i ett och samma arbete. Det är också viktigt för oss att utmana den privilegierade position en får som konstnär när man tilldelats ett gestaltningsuppdrag. Vi tänjer hela tiden på gränserna för ägandeskap och strävar efter att dela på definitionsmakten över vad som platsar i ett offentligt rum, hur vår historia skrivs och vems röst som får höras.
Ni var en av tre som gick vidare i urvalsprocessen och fick ett skissuppdrag som löpte under tre månader. Under denna period tog ni er an uppdraget och platsen på flera sätt, där platsen inte bara lästes utifrån ett fysiskt perspektiv utan också från ett socialt, mentalt och politiskt. Kan ni berätta lite om er metod då ni arbetar på uppdrag?
Vi kan inte se att vi har någon utpräglad specifik metod som går att applicera på alla platser och uppdrag utan låter varje kontext påverka vårt sätt att arbeta på. Men precis som du säger så angriper vi det givna sammanhanget utifrån flera angreppsvinklar där en plats inte enbart består av det som syns utan av många olika lager. Om vi ska peka på något som är gemensamt för våra processer så är det att vi gör en slags initial kartläggning av platsen och vi ställer frågor. Att ställa frågor och lyssna till de som redan känner platsen och sammanhanget är dels ett sätt att tackla det faktum att man som inbjuden konstnär kommer utifrån med allt vad det innebär, och dels en bra metod för att vaska fram flera av de osynliga föränderliga lager – sociala, mentala, politiska etc. – platsen härbärgerar.
I fallet med Haga var barn identifierade som målgrupp av beställaren, vilket i första skedet var en av anledningarna till varför vi sökte uppdraget. Barn är en grupp som sällan ges makt och talan i utformningen av våra gemensamma platser, vilket gäller även här. Många vuxna som bor i Haga arbetar i andra delar av Göteborg samtidigt som ekonomiska intressen varit drivande i Haga Nygatas utveckling. Kvar i Haga finns barnen som hittills inte getts definitionsmakt över de gentrifieringsprocesser som i dag präglar stadsdelen. De bor i Haga eller däromkring och vistas i stadsdelen under sina skoldagar. Vi såg dem som experter på platsen vi tilldelats att arbeta med och bjöd således in dem att vara delaktiga i vår kartläggning och formuleringsprocess.
Ja, ni bjuder alltid in andra i skapandet av era verk. Varför? Och vad betyder egentligen ”medskapande” för er?
För oss blir deltagarprocesserna vi arbetar med, som sagt, ett sätt att förstå den aktuella platsens inneboende behov och egenskaper. Men det viktigaste för oss är att genom våra offentliga interventioner skapa ett samtal i samhällets gemensamma utrymmen som kan ägas av fler. Privilegiet att få vara med och formulera en plats vill vi som konstnärer dela med oss av och gärna med de grupper som annars inte rent strukturellt har makt. På det sättet blir deltagarprocesserna vi driver en metod för att förflytta maktperspektiv och bredda begrepp som upphov eller ägande.
En kritik som ofta kommer upp när det gäller deltagarbaserad och social konst handlar om relationen mellan konstnären och, de ofta kallade, deltagarna, där maktbalansen inte anses väga jämnt. Hur kan en säkerställa att deltagarna inte endast bjuds in till ett färdigt definierat handlingsutrymme utan ges reell makt? Är det ens önskvärt?
Sådan kritik riktas även mot demokratin i sig. Så denna diskurs är inte exklusiv för konsten och intressant att diskutera även politiskt. Det finns självklart olika sätt att arbeta med deltagande och representation. Vi har valt att i flera av våra projekt ge de grupper vi samarbetat med reell definitionsmakt över exempelvis estetiska värden som färg. Hagavågens färgsättning är ett resultat av ett faktiskt demokratiskt val vi höll på Hagaskolan 2017. De mest älskade färgnyanserna fick sätta parametrarna för skulpturens ytskikt. Såklart var det flera som blev besvikna då deras färger inte valdes men syftet för oss var att genomföra en demokratisk övning i denna urvalsprocess, med allt vad det innebär. Det är vanligt och förståeligt att de grupper som inte får vara med och bestämma känner missnöje. Något vi hela tiden upplever i vårt samhälle. Några äldre herrar från Haga kände exempelvis stort missnöje över färgerna i Hagavågen och var sura för att de inte tillfrågats. Sådana reaktioner är att förvänta från grupper som vanligtvis hörs och syns när de plötsligt inte får utrymme.
I det större perspektivet tror vi att upplevelsen av att vara delaktig i en förändringsprocess har ett stort värde i sig. Det kan skapa en känsla av tillhörighet till platsen och konstverket. Vi strävar efter att skapa processer där olika typer av delaktighet och samhörighet upplevs.
Ni har sagt att ni genom Hagavågen vill visa på det offentliga rummets potential som det demokratiska samtalets vardagsrum. Det är en väldigt vacker formulering. Kan ni precisera vad ni menar med detta?
Det är just det som intresserar oss i det offentliga rummet, hur vi tillsammans förhåller oss till vårt gemensamma “vardagsrum”. I en stadsplanering har vi exempelvis gator, parker och torg parallellt med vår yttrandefrihetslagstiftning som gör att olika åsikter, känslor och yttringar kan trängas tillsammans i “soffan”. Utanför stadens, ofta priviligierade, rum utvidgas denna strävan ytterligare med vår fantastiska allemansrätt. Vad innebär dessa strukturella målsättningar i en tid präglad av globala skiften? Vilka svårigheter eller utmaningar lurar i skuggan av vårt samhälles strävan efter den totala friheten?
Vi tänker på offentliga miljöer och konstens plats däri som ett handlingsutrymme där dialog och diskurs hör hemma, med låga trösklar och hög toleransnivå!
Invigning
Till invigningen kommer konstnärerna Signe Johannessen och Erik Rören, musikern Magnus Holmén och barn och lärare från Hagaskolan som varit med i arbetet med Hagavågen. Det blir korta tal av represenatanter från GöteborgsLokaler och Göteborg Konst, samt Kristian Wedel – journalist, författare, GP-kåsör och specialist på Göteborgiana.
Barnen kommer att inviga Hagavågen och tillsammans med Magnus Holmén uruppför de visan ”En vädjan till yttrandefriheten” som också den är en del av konstverket.
Efteråt bjuds det på kaffe och glass. Ingen föranmälan behövs.
När? Onsdagen den 5 juni kl. 13.00
Var? Pehr Erikssons Plats, mitt på Haga Nygata.
Varmt välkommen!
